Siem Reap & Phnom Phen

by ceciliaarvidssons

Lägesrapport från Kambodja, here it is.
Siem Reap var en jättehärlig stad. Underbart fräscht och najs boende för väldigt lite pengar. I Siem Reap besökte vi ett flertal väldigt gamla tempel. Ett av dem var Angkor Wat, ett tusen år gammalt tempel som var väldigt vackert. Sjukt hur stor detaljrikedom de lyckades med för så länge sedan. Jag och Matilda vandrade även upp för det högsta tornet, med utsikt över hela templet och klamrade oss fast i räcken. Skämtar jämt om hur ironiskt det är att jag är livrädd för branta trappor men kastade mig ut från en plan?

I tornet stötte vi på ett gäng med Indonesiska och Kambodjanska ungdomar som ville ta kort, en och en, med mig och Matilda? Vi förstod ingenting men ställde självklart upp på detta med våra svettdränkta kroppar. I tempel här måste man nämligen ha byxor och minst t-shirt som täcker axlarna för att få gå runt. Detta gör att 30 grader känns som 50. Der blir därför så få tempel som möjligt på vår resa. Vi bestämde oss att dessa var dem sista templen ever. hehe.

Efter det kollade vi på två andra tempel, bland annat ett där Angelina Jolies “Tomb Rider” (för er som minns den) spelades in. Själv lekte jag mer än ofta att jag var Lara Craft med pistoler på låren och svarta kläder. Man var ju svincool. Det kändes som att man var i en helt annan tidsepok när man går runt bland ruinerna, det enda som egentligen förstör denna idyll är alla turister. Nåväl.

Vi lämnade Siem Reap för Phnom Penh, Kambodjas huvudstad. Phnom Penh var väl sådär. Städer är ju städer, och trafiken här är det sjukaste jag varit med om. Folk kör härs och tvärs, hit och dit, mot rött, i fel körbana och jag hittar ingen logik what so ever. Det förvånar mig inte alls att den största dödsorsaken i Kambodja är just trafikolyckor, vilket inte är en sån där jätterolig fakta när du dessutom åkt bilturen från helvetet mellan Thailand och Kambodja. Men det har vi lagt bakom oss och vill inte tänka tillbaka på sådär jätteofta.

Phnom Penh blev väl ingen superfavorit, men tror vi bodde i fel område. Vi blev dessutom lite känslomässigt instabila efter vårt besök till Killing Fields så det blev kanske ingen rättvis bedömning. Killing fields var ett av cirka 300 koncentrationsläger, där Pol Pott och de röda khmerna härjade på 70-talet.

Färgglada fjärilar lekte, solen stod högt på himlen, fåglarna kvittrade och gräset runt massgravarna lyste grönt, som om det blivit photoshoppat. Hur kan en plats, som med ögat ser så vacker och fridfull ut, bara för några år sedan varit en plats av skräck, skrik och gråt?

Detta ägde rum för mindre än 40 år sedan. Dem flesta som lever i kambodja idag har fått någon eller fler i sin familj, sina vänner och grannar mördade. Dem kanske till och med själva var en av dem som hjälpte Pott, i ovisshet eller inte. En tredjedel av Kambodjas befolkning slaktades, för att de inte hade samma kommunistiska värderingar som Pol Pott eller på grund av andra helt vardagliga anledningar. Alla städer tömdes på människor och blev till spökstäder medan de skickades på “arbetarläger” , vilket betydde tortyr och död.

Vid massgravarna kommer fortfarande benrester och kläder upp ur marken efter regnet. Oerhört obehagligt, men samtidigt så svårt att förstå. Det var faktiskt här det hände.

Det absolut värsta på hela dagen var stoppet vid ett stort träd. Runt trädet hängde tusentals armband i alla färger du kan tänka dig. Det här trädet var ett billigt sätt att döda bebisar på. Ta upp dom i fötterna, svinga dem och krossa deras huvuden mot trädet innan de kastades i graven. Så jävla vidrigt.

Hur oerhört sjukt känns det inte att jag aldrig tidigare fått höra om vad som hänt i detta land. Det enda som faktiskt står i centrum i vår läroplan är Europa och USA, som om inget annat land utanför vår välfärd finns med i vår lilla bubbla. Hur ska vi kunna hjälpa andra länder om vi inte ens vet vad som händer bortom horisonten? Man kanske tycker att det är upp till en själv att veta om sånt här, men det enda jag någonsin hört är namnet Pol Pott, och det hade ingen som helst riktig betydelse i mina öron förutom att namnet klingade bekant. Hela dagen kunde vi inte alls släppa detta. Hur ofta har människoslakt egentligen ägt rum? Vart händer det fortfarande? När kommer det hända igen? För det kommer det ju göra. Mänskligheten har aldrig varit bra på att lära sig av andras misstag. En dag av chock och skam, över hur lite man egentligen vet.

Och det är inte konstigt att Kambodja är som det är, med detta relativt nypackat i bagaget.

Puss/ C

20141103-214821.jpg

20141103-214855.jpg

20141103-214916.jpg

20141103-214934.jpg

20141103-215207.jpg

Advertisements