cecilia arvidsson

med ena foten utanför

Month: November, 2014

Tog oss ifrån Kuta & klappade sköldpaddor

Japp. Vi gjorde det. Vi tog oss ifrån Kuta. Efter alltför många slöa bakisdagar var det faktiskt himla skönt att få ta en liten paus från det.

Så i sista sekunden (otippat att vi inte är ute i god tid) lyckades vi få en plats på båten till Gili Trawangan, en av paradisöarna utanför Bali.

Med för få sängar på hostelet, slutade det med att vi fick sova under stjärnorna i ett torn på ett par madrasser. Som godnattsaga hörde vi böneutropen ekandes i våra öron. Lovis och Matilda vaknade även av detta halv 5 på morgonen, men en annan sov som en stock och hörde ingenting.

Att vakna av solens 35 gradiga strålar i morse kändes ungefär som när man vaknar i panik med kudden fastklistrad i ansiktet i tältet på peace & love festivalen. Vi pressade oss närmre och närmre skuggan och till sist låg vi tryckta mot väggen och insåg att det faktiskt inte gick längre. Skuggan var borta. Uppstigningen skedde 08.30, dvs ungefär den tiden vi gått och lagt oss i kuta.

Nu är klockan två och vi har redan hunnit bada någon timme i poolen, ätit frukost, hyrt cyklar och cyklop samt det bästa på länge..

Vi gick ut från huvudstranden och började snorkla. 10 meter ut är det världens rev där man ser sjukt många olika fiskar. Direkt från stranden!! Inget båttur för hundratals kronor behövdes. Sedan kommer en local fram och frågar om vi vill se en havssköldpadda. Vi sa nej. Skoja. Så han tar med oss ut och vi klappar två olika arter av havssköldpaddor!!! Det var så galet häftigt. Dagens höjdpunkt. Älskar verkligen att snorkla.

Nu sitter vi och äter lunch (eller inte riktigt, väntat på maten i en timma nu…) och ska sedan cykla runt resten av ön. Hoppas att det inte blir någon trafikolycka igen som med mopederna. Haha.

Puss, C

Advertisements

Life in Kuta

Vilodagen blev en bra dag. Eller ja, dag och dag, vi sover fortfarande till ett på dagen så beror väl på hur man ser på saken.

Hardrock Café var grymt. Åt en stor saftig burgare och världens största chockladbrownie till efterrätt. Middag för oss tre gick på en miljon, rupier alltså 😉
Så himla styggt det är med så stora pengar. 500 rupier är liksom 3 kronor… Börjar bli lite tjorvigt i huvudet nu med alla valutor, 5:e valutan vi haft sedan vi började i Thailand. Vi vet inte ens vad saker kostar ibland utan kör bara på. Haha.

Nåväl. Maten var super och efter den var det ett helt grymt liveband som spelade i 2 timmar. Sångaren hade en så fantastisk röst att man fick rysningar. Det komiska var att han i pausen kom och pratade med oss, så vi önskade en Queen-låt och skämtade om att vi var svampbob-gänget då han tyckte att vi var lik några kändisar, men vi istället sa att vi var lik svampbob, Patrik och bläckvard.
När dom senare börjar köra igen tillägnade han “Crazy Little Thing Called Love” till dom “svenska prinsessorna och svampbob-fansen”.
Då blev det lite stelt tyckte vi och smet hem.

Nu har vi spenderat ännu några dagar i kuta, och alla undrar vad vi fortfarande gör här. “Omg girls, are you still here? You really need to get away from kuta” sa en kanadensare vi snackat med då dom kom tillbaka till vårt hostel efter ett par dagar på Lombok. Och visst har han en poäng. Tatueringarna har faktiskt i princip läkt (med lite hjälp av sena nattbad i poolen som vi egentligen inte fick göra) så i övermorgon blir det nog Gili.

En av kanadensarna vi träffade var så galet lik Alan i Hangover, både på utseendet och personligheten att det var helt sjukt. Skrattade ihjäl mig åt honom, sjukare människa får man leta efter. Han snodde liksom en hundvalp från gatan och tog med till hotellet? Vem gör ens det? (I bilderna nedan är det han som matar mig med en ölflaska)

Men ja, i övermorgon ska vi försöka släpa oss iväg till Gili. Men kuta är ju helt fantastiskt galet så man vill egentligen inte ens åka härifrån. Träffat så många härliga människor och dansat bort nätterna.
Hur ska jag någonsin kunna åka hem till verkligheten igen?

Puss/C

20141122-015843.jpg

20141122-015858.jpg

20141122-015910.jpg

20141122-015919.jpg

20141122-015933.jpg

20141122-015940.jpg

20141122-015947.jpg

20141122-015954.jpg

20141122-020001.jpg

20141122-020007.jpg

20141122-020020.jpg

It’s a hard Life

“How long have you been in Bali?” Får vi frågat varje kväll. Vi tittar på varandra för att få hjälp, någon måste ju veta, väl? Sanningen är att vi inte vet när vi kom, hur många dagar vi varit här eller när vi ska åka härifrån. Vilken dag är det? Vilken tid? Och allt vi ska göra “gör vi i morgon”. It’s a hard life.

Vi har blivit nattmänniskor pga den där tatueringsstudion. Får varken bada eller sola. Så vad gör det då om man sover hela dagarna och festar hela nätterna? Ingenting. Absolut ingenting.
Förutom att en kille vi träffade tyckte att vi var väldigt bleka med tanke på att vi rest i snart 6 veckor. Oops.
Men ikväll har vi faktiskt en festpaus. En väldigt välbehövlig paus.

Bali är fantastiskt. Vi har haft så roligt och träffat så många människor. Det är dessutom så att alla snygga killar från hela världen samlats här i kuta, hur det nu är möjligt. Så ögongodis finns det gott om hehehe.

Igår blev det 2 timmars spabehandlingar. Massage, pedikyr, manikyr, hår-spa, öronljus samt ansiktsbehandling. Kan inte säga att det var en jobbig dag inte.
Vi har dessutom äntligen tvättat våra snuskiga kläder (!!!!!!) samt fått rummet städat. Känner mig för första gången relativt fräsch. Undra hur länge den känslan kommer hålla i sig.

Ikväll ska vi käka på Hardrock Café och lyxa till det ännu lite.

Puss, C

Hello Bali

Har redan hunnit varit i 3 länder sedan sist jag skrev, hur sjukt låter inte ens det?

Koh rong, paradisön på Kambodja, var så fantastiskt vacker. Vi stannade kvar i bungalowen trots en sömnlös natt då vi var rädda för varenda litet ljud och inbillade oss att det stod människor och djur i vårt rum (om man nu kan kalla det för rum, mer som en hydda). Och nej- vi hade inte tagit några droger, men rädslan och mörkret gjorde oss helt konstiga i huvudet.
En av dagarna drog en amerikanare (som för övrigt hatade USA mer än vad som kan kännas nyttigt) med oss på en timmes djungelhajk till en strand. Har aldrig svettats så mycket i livet. Det rann. Överallt. Konstant.

Vi klättrade upp, sen ner, sen upp, sen ner osv med hjälp av lianer och träd. Inget för klumpiga människor vill jag påstå. Men, det var så himla värt det. När vi kommer fram sträcker en 1 km lång kritvit strand ut sig, med turkost vatten och bara ett fåtal andra backpackers som vilar på sina handdukar. Det är den vackraste stranden jag någonsin sett, helt klart.

Sista dagarna i Sihanoukville blev det stranden (den dagen som vädret tillät) och party på Dolphin Schack & JJ’s. Älskar verkligen det här stället. Ville egentligen inte åka därifrån, och vi var alla lite ledsna och deprimerade på bussresan därifrån. Men – vi kommer tillbaka någon dag, ingen tvekan om saken.
Ett av de bästa ställena på jorden.

Vi flög därefter till Singapore, som i princip är motsatsen till Kambodja. Rent, fräscht, dyrt med supermoderna “nacken går av när jag tittar upp”-höga skyskrapor. Vad gjorde vi i Singapore? Öhm. Shoppade. Shoppade. Shoppade lite mer. Såg en ljusshow, sprang runt och letade 7-eleven på ett shoppingcenter som är så utanför vår budget att det är skrattretande, plus hade väldigt stora problem att hitta bussar/busshållplatser tillbaka till vårt hostel. Vi blev dessutom helt dränkta i ett skyfall som aldrig tog slut. Skrev jag att vi shoppade också?

Singapore är en av de coolaste ställena jag någonsin besökt. Det är så grönt, med fantastiska djungelväxter mitt i centrum, men ändå så ultramodernt med sjukt häftiga byggnader. Dock spenderade vi mer pengar där på 2 dar än vi gjorde på en hel vecka i Kambodja. Hehe.

Nu har vi dessutom landat i det fjärde landet, Indonesien. Närmare bestämt på Bali. Bali är australiensarnas Magaluf, det kryllar av dem, men också av svenskar och spanjorer. Igår var vi på stranden hela dagen, brände sönder oss pga svettades så mycket att solkrämen åkte av 1 sek efter att man smörjt sig. Halva mitt ansikte var helt rosa, och jag ser lite smått ut som en gris. Tur att det finns concealer och solglasögon. Blir dock ingen strand på cirka 1 vecka, för råkade besöka en tatueringsstudio igår (oopsi).
Saker som hör till Bali I guess.

Ikväll blir det utgång och definitivt en öl eller två till ljudet av Queens nya album. Äntligen (!!!!!) is all i can say (har visst blivit PH-Ylva här borta men vad gör det).

Pussssss, C

20141116-180226.jpg

20141116-180236.jpg

20141116-180243.jpg

20141116-180250.jpg

20141116-180258.jpg

20141116-180309.jpg

20141116-180316.jpg

20141116-180324.jpg

20141116-180332.jpg

20141116-180338.jpg

20141116-180344.jpg

20141116-180350.jpg

I paradisens paradis

Äntligen har vi sett det fina i Kambodja, Sihanoukville – aka en backpackers paradis.

Vi har precis lämnat det för Kho Rong, en paradisö två timmars båtfärd bort. Men vi har spenderat 1,5 vecka i Sihanoukville.

Vi har träffat sjukt mycket härliga och/eller konstiga människor, snorklat, festat (väldigt mycket), åkt på Booze Cruise och halkat runt (har seriöst blåmärken och sår överallt).

Vi har också gosat med massvis av valpar, och fått många nya hundkompisar på stränderna. Ätit god och billig mat, speciellt fyllekäks-korvarna runt hörnet som vi tog varje natt.
Men det bästa har ändå varit att (ÄNTLIGEN!!!) få bada i havet!!

Finns det något jag älskar är det havet. Spelar ingen roll om det varit sol, moln eller regn så har vi legat i havet. Har inte haft fantastiskt väder, men är ändå så oerhört härligt att ligga på en solstol med en kokosnötsshake i handen, saltvatten i håret och sand mellan tårna och titta på solnedgången. Om inte detta är livskvalité vet jag inte vem jag är.

Nu blir vi i Kho Rong i några dagar. Vi bor i en bungalow på stranden och hör havet utanför dörren. Vi funderar dock på att byta boende då det flyger in fladdermöss samt är väldigt långt till en toalett, och vi skrämmer upp varandra och hanterar inte mörker sådär jättebra här i “det farliga, okända landet”. Haha.. vi får se hur vi känner när solen går upp. Annars är det underbart, sanden är kritvit och havet ljusblått. Längtar efter en dag på stranden efter dagens återhämtnings-dag från halloween.
Klockan är bara halv 9 och Matilda har ändå redan sovit i en timme. Vi är alltså rätt trötta.

Har dessutom bokat flyg till Bali, men blir en kort tur till Singapore (Asiens minsta land) i ett par dagar innan vi tar oss till Bali, vilket vi inte hade planerat förut. Men ska bli kult!

Nu ska jag nog också sova, innan jag blir mer kissnödig, vägrar gå ut ensam i mörkret.

Puss,C

20141105-214743.jpg

20141105-214835.jpg

20141105-214843.jpg

20141105-214849.jpg

20141105-214856.jpg

20141105-214904.jpg

20141105-214914.jpg

20141105-214921.jpg

20141105-214928.jpg

20141105-214934.jpg

20141105-214941.jpg

Kambodja ur iPhone-linsen

20141105-210937.jpg

20141105-211004.jpg

20141105-211058.jpg

20141105-211107.jpg

20141105-211118.jpg

20141105-211127.jpg

20141105-211137.jpg

20141105-211147.jpg

20141105-211156.jpg

20141105-211209.jpg

20141105-211217.jpg

20141105-211226.jpg

20141105-211235.jpg

Siem Reap & Phnom Phen

Lägesrapport från Kambodja, here it is.
Siem Reap var en jättehärlig stad. Underbart fräscht och najs boende för väldigt lite pengar. I Siem Reap besökte vi ett flertal väldigt gamla tempel. Ett av dem var Angkor Wat, ett tusen år gammalt tempel som var väldigt vackert. Sjukt hur stor detaljrikedom de lyckades med för så länge sedan. Jag och Matilda vandrade även upp för det högsta tornet, med utsikt över hela templet och klamrade oss fast i räcken. Skämtar jämt om hur ironiskt det är att jag är livrädd för branta trappor men kastade mig ut från en plan?

I tornet stötte vi på ett gäng med Indonesiska och Kambodjanska ungdomar som ville ta kort, en och en, med mig och Matilda? Vi förstod ingenting men ställde självklart upp på detta med våra svettdränkta kroppar. I tempel här måste man nämligen ha byxor och minst t-shirt som täcker axlarna för att få gå runt. Detta gör att 30 grader känns som 50. Der blir därför så få tempel som möjligt på vår resa. Vi bestämde oss att dessa var dem sista templen ever. hehe.

Efter det kollade vi på två andra tempel, bland annat ett där Angelina Jolies “Tomb Rider” (för er som minns den) spelades in. Själv lekte jag mer än ofta att jag var Lara Craft med pistoler på låren och svarta kläder. Man var ju svincool. Det kändes som att man var i en helt annan tidsepok när man går runt bland ruinerna, det enda som egentligen förstör denna idyll är alla turister. Nåväl.

Vi lämnade Siem Reap för Phnom Penh, Kambodjas huvudstad. Phnom Penh var väl sådär. Städer är ju städer, och trafiken här är det sjukaste jag varit med om. Folk kör härs och tvärs, hit och dit, mot rött, i fel körbana och jag hittar ingen logik what so ever. Det förvånar mig inte alls att den största dödsorsaken i Kambodja är just trafikolyckor, vilket inte är en sån där jätterolig fakta när du dessutom åkt bilturen från helvetet mellan Thailand och Kambodja. Men det har vi lagt bakom oss och vill inte tänka tillbaka på sådär jätteofta.

Phnom Penh blev väl ingen superfavorit, men tror vi bodde i fel område. Vi blev dessutom lite känslomässigt instabila efter vårt besök till Killing Fields så det blev kanske ingen rättvis bedömning. Killing fields var ett av cirka 300 koncentrationsläger, där Pol Pott och de röda khmerna härjade på 70-talet.

Färgglada fjärilar lekte, solen stod högt på himlen, fåglarna kvittrade och gräset runt massgravarna lyste grönt, som om det blivit photoshoppat. Hur kan en plats, som med ögat ser så vacker och fridfull ut, bara för några år sedan varit en plats av skräck, skrik och gråt?

Detta ägde rum för mindre än 40 år sedan. Dem flesta som lever i kambodja idag har fått någon eller fler i sin familj, sina vänner och grannar mördade. Dem kanske till och med själva var en av dem som hjälpte Pott, i ovisshet eller inte. En tredjedel av Kambodjas befolkning slaktades, för att de inte hade samma kommunistiska värderingar som Pol Pott eller på grund av andra helt vardagliga anledningar. Alla städer tömdes på människor och blev till spökstäder medan de skickades på “arbetarläger” , vilket betydde tortyr och död.

Vid massgravarna kommer fortfarande benrester och kläder upp ur marken efter regnet. Oerhört obehagligt, men samtidigt så svårt att förstå. Det var faktiskt här det hände.

Det absolut värsta på hela dagen var stoppet vid ett stort träd. Runt trädet hängde tusentals armband i alla färger du kan tänka dig. Det här trädet var ett billigt sätt att döda bebisar på. Ta upp dom i fötterna, svinga dem och krossa deras huvuden mot trädet innan de kastades i graven. Så jävla vidrigt.

Hur oerhört sjukt känns det inte att jag aldrig tidigare fått höra om vad som hänt i detta land. Det enda som faktiskt står i centrum i vår läroplan är Europa och USA, som om inget annat land utanför vår välfärd finns med i vår lilla bubbla. Hur ska vi kunna hjälpa andra länder om vi inte ens vet vad som händer bortom horisonten? Man kanske tycker att det är upp till en själv att veta om sånt här, men det enda jag någonsin hört är namnet Pol Pott, och det hade ingen som helst riktig betydelse i mina öron förutom att namnet klingade bekant. Hela dagen kunde vi inte alls släppa detta. Hur ofta har människoslakt egentligen ägt rum? Vart händer det fortfarande? När kommer det hända igen? För det kommer det ju göra. Mänskligheten har aldrig varit bra på att lära sig av andras misstag. En dag av chock och skam, över hur lite man egentligen vet.

Och det är inte konstigt att Kambodja är som det är, med detta relativt nypackat i bagaget.

Puss/ C

20141103-214821.jpg

20141103-214855.jpg

20141103-214916.jpg

20141103-214934.jpg

20141103-215207.jpg