Byrons sista dagar

by ceciliaarvidssons

Hej hallå.
Igår blev det äntligen en dag på stranden, eftersom vädret faktiskt tillät det. En dag kanske är lite att överdriva, kan inte sola mer än 2-3 timmar åt gången. Blir för uttråkad. Och svettig. Och trött.
Det känns däremot inte som att solen tar längre, vi borde verkligen ha bränt oss igår (som den stackars kanadensarna på vårt rum med brännskador på näsan), men fick istället knappt någon färg. Nåväl, får se till att kämpa lite nu när jag åker till 40 graders ökenvärme i någon månad. Man har ju lite att leva upp till när man kommer hem sen.

I morgon eller på torsdag ska vi lämna Byron, där vi nu bott i en månad. Det känns lite sorgligt, mest för att man inte vet om man nånsin kommer tillbaka hit igen. Det är verkligen ett underbart ställe. Samtidigt är jag exalterad över att åka till ett nytt ställe, till en ny familj! (Vi har bott så länge med människorna på vårt hostelrum att vi kallar oss för en familj, haha).
Måste dock erkänna att jag är himla nervös också, men det kommer säkert gå bra.

Nu när jag ändå tagit upp det kan jag lika gärna presentera vår hostelfamilj som vi nu bott med i två veckor. Den består av mig och Lovis (också kallad Noodels då en av killarna hörde fel när jag sa hennes namn) som mest kallas för girls eller swedes. Lame att använda riktiga namn liksom. Och oss känner ni ju redan.
Sedan har vi två kanadensare.
En av kanadensarna är lite tystlåten, men himla skön. Han är ginger och har bränt sönder hela sitt ansikte (men är nöjd över det då han ser “solbränd” ut). Han sitter för det mesta och plinkar på sin gitarr eller pratar om smoothies.
Den andra är en typisk hockeykille som gillar att vara i centrum samt är galet rolig. Han är alltid trött och har frågat oss om vi vill duscha med honom varenda dag sedan han kom. Båda dessa killar är dessutom världens country-musik fans.
Sedan har vi den arga tysken som alltid säger “or what” i slutet av varje fråga. Han älskar sin surfbräda och var arg en hel dag när någon råkade putta ner den på golvet (tyskar och deras saker alltså…). Men han har sina stunder (när han inte är arg).
Vi har också en jättego irländsk tjej som bara har pengar att leva veckan ut (men nu har hon i alla fall fått ett jobb). Hon är alltid väldigt positiv och glad, och har jättemycket kläder med sig (om man jämför med mig och Lovis).
Sedan har vi en annan tysk, som inte alls låter som en tysk, och är som en go nallebjörn. Han har stora töjningar (säger man så?) i öronen, lyssnar på heavy metal och är genomsnäll.
För några dagar sedan lämnade den sista familje-medlemmen oss för att söka lyckan i Sydney. Ännu en tysk som jag tror skulle vara helt omöjlig att bli arg på. Han såg ut som en liten hundvalp. Därför blev vi så förvånade när vi hörde att han är “efterlyst” (haha, inte så illa som det låter).

Vi har som sagt varit ett himla skönt gäng, men på torsdag splittras vi alla. Kommer aldrig glömma Byron bay. Och någon gång ska jag hit igen.

Puss, C

20140211-151205.jpg

20140211-151157.jpg

20140211-151223.jpg

20140211-151215.jpg

20140211-151244.jpg

20140211-151233.jpg