cecilia arvidsson

med ena foten utanför

Allt är tillåtet

Tredje dagen av jobbsökande avklarad. Eller, ah, typ.

Första dagen var vi på intervju. Vi visste inte mycket detaljer alls. Inte vad stället hette, vart det låg eller vad för slags företag det var. Men vi visste gatnamnet! Och det var ju det viktiga. Därför gav vi oss ut och letade på byrons gator utan synlig numrering. Precis i tid hittade vi stället, och blev inte besvikna den här gången (vi trodde att det var en konstig kyrka från början). Ett stort, lyxigt och fräscht husområde med mur tornade upp sig framför oss (under intervjun listade vi ut att man hyrde ut semester-lägenheter). Paret som intervjuade oss var jättegulliga och sa att vi skulle ha varit perfekta: om vi inte sagt att vi bara kunde stanna i två månader….
Dem skulle dock spara vårt nummer och ge det om de hörde något ställe som behövde städare.

Det var efter den intervjun som vi lärde oss läxa nummer 1 i jobbsökande som backpacker: ljug om hur länge du vill stanna och sen drar du bara, annars kommer du aldrig få ett jobb. Men vad man ska säga när man drar har jag dock inte listat ut än. Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg.

Vi ville vara ärliga och berätta att vi bara vill ha ett jobb i två månader, men när vi pratade om intervjun med andra backpackers skrattade dem åt oss. Man får helt enkelt inget jobb om man säger att man inte vill stanna mer än två mån. Dem flesta arbetsgivare har ett minimum på 3 mån, andra 6.
En kille berättade att det kan komma folk på hans jobb som säger att de vill stanna i 6 månader, men som istället drar efter 2 veckor.
En annan kille berättade att han hade 3 olika cv:n med olika jobb-inriktningar; med påhittade jobb i “tidigare erfarenheter”. Vi garvade ihjäl oss, men går allt skit får vi kanske tänka i samma banor som honom.

Med dessa råd gick vi idag ut och lämnade cv:n. Vi hade förväntat oss att bli nekade till att ens få göra det (då läget är som det är i Byron), men blev positivt överraskade. Två hotell kanske behövde folk så dem skulle ringa upp om de ville ha någon av oss, ett motell bad oss att komma tillbaka på söndag för att träffa ägaren (och dem sökte arbetare såg vi på deras anslagstavla), ett annat motell hade precis anställt två men skulle ringa om dem sa upp sig och 3 andra ställen tog bara emot våra cv:n.
Sedan fanns det ett par ställen som inte var intresserade över huvud taget.

Alla blev glada när vi sa att vi hade 9 månader kvar av vårt visum och att vi vill stanna i Byron, men att vi inte visste hur länge. Och det är ju i alla fall halvt sant.

Allt är tillåtet i krig, kärlek och jobbsökande.

Puss,C

Advertisements

Något gammalt

Ligger i våningsängen på ännu ett nytt hostel. Har hittills betat av 3 här i Byron, och på detta är jag 99 procent säker på att det växer sand på madrassen. Känns lite jobbigt att betala 200 kronor per natt för en sandsäng när stranden är gratis, men så kan det vara ibland.

Sedan senast jag skrev hann vi flytta ihop med Fia och Emelie. Jag var sjukt förkyld större delen av veckan, så det blev inga stranddagar för mig. Utekvällar blev det dock 2 av (att veta hur man ska prioritera här i livet är mycket viktigt). Och en av dagarna var det ju faktiskt Australia Day, och då måste man fira. Överallt såg man människor som gick runt med tatueringar, flaggor, hattar samt linnen med Australiens flagga för att hylla sitt vackra land. Konstigt att det bara är vi i Sverige som väljer att inte fira vårt land, då det ändå är ett av dem bättre här i världen.

Fia introducerade dumt nog mig och Lovis för Australiens gåva till folket: Tim tams. Kladdiga Chokladkakor som gjorde oss kära vid första ögonkastet. Vi åt därför ett paket varje dag. Inte så bra för beachen kanske, och inte för plånboken heller. Vi måste nämligen vara väääldigt snåla nu innan vi får ett jobb, om vi får ett jobb. Därför springer vi förbi kakhyllan när vi är på affären, men den värsta separationsångesten har faktiskt lagt sig (försöker jag intala mig själv trots att jag i hemlighet planerar att köpa en extra resväska fullproppad med Tim tams).

Något som vi däremot knappt sett till sedan vi kom hit till Australien för 3 månader sedan är dåligt väder. Man behövde liksom inte ta chansen att pressa i solen bara för att det var bra väder, det är ju alltid det, tänkte vi. Tyvärr har det mindre bra vädret hittat oss och stannat här i cirka 1 vecka. Vilket var skönt till en början, då jag är en sådan som faktiskt gillar regn, men nu känner vi oss bleka och uttråkade.

Igår tvättade vi dessutom för första gången på en månad (att handtvätta det viktigaste räknas liksom inte). Tyvärr luktar kläderna inte gott och ser inte speciellt nytvättade ut heller, men det är vad man får ta.

Vi gick dessutom och kollade på modiga (eller snarare öl-modiga) människor som körde karaoke på hostelets bar igår. Det var tur att jag själv inte druckit någon öl, då jag definitivt skulle hamnat där uppe om så var fallet. Himla bra underhållning var det i alla fall.

Nu är det dags för nya tag. Alla jämtlänningar vi träffat de senaste veckorna har lämnat Byron och nu är det bara jag, Lovis och vårt sökande efter ett jobb kvar.

Puss, C