Vanlig dag i Byron

Idag har varit en händelserik dag, minst sagt. Vi klev upp klockan 4 för att börja vår promenad till piren. På vägen dit i bläcksvart mörker, längs stranden, ser vi en stor varelse vid havskanten när vi lyser med mobiltelefonen. När vi kommer närmre ser vi att det är en revhaj som spolats upp, och att den dessutom fortfarande är vid liv. Vi skriker av skräckblandad förtjusning när vi förstod vad det var. Inte varje dag man får se en haj på så nära håll! ( och nej vi vågade inte rädda den och kasta ut den i havet igen för vi ville inte förlora våra händer. SAD )

Vi såg ännu en vacker soluppgång vid piren och gick sedan bergspromenaden hem. När vi går och klagar över de jobbiga backarna ser vi ett 40-tal fenor i vattnet nedanför oss. Detta var inte hajar förstås, utan delfiner som leker! Så. Jävla. Coolt…. Vi springer ner till de steniga klipporna och ser på dem när de hoppar, gör volter samt flyger genom vågorna. Dem flesta har kanske turen att se någon delfin när dem reser genom Australien, och vi fick se 40.
Allt detta hände innan 7 på morgonen. Borde verkligen ha köpt en triss.

På eftermiddagen stod vi och köade för att få våra händer spådda. Tyvärr hade mannen inte tid att ge oss alla tre en lång läsning, så vi fick bara veta lite småsaker allihopa. Vad sa mina händer om mig då?

Jag är ingen känslokall bitch, som vissa kanske kan tro. Tvärt om, hör och häpna. Han log när han kollade i min hand och talade om för mig att jag hade oerhört mycket värme och medkänsla för människor. Att jag troligtvis hade samma linje som moder Teresa hade i sin hand. Skrattade när han sa det, jag menar – vem hade kunnat tro att jag skulle bli jämförd med moder Teresa? (Detta kommer jag definitivt använda mig av, watch out for mother Cecilia)

Sedan sa han att jag kunde dansa. Att jag aldrig är nöjd. Att jag är så säker på mina åsikter att jag ibland slutar lyssna på människor som försöker övertala mig om motsatsen, eftersom jag vet att jag har rätt (hehe……kan hända). Jag analyserar och dagdrömmer för mycket. Tänker på vad som skulle kunna blivit istället för att fokusera och njuta av nuet. Han sa att jag hade energin för att kunna ge mig på långdistanslöpning (och där börjar alla som känner mig väl att asgarva). Sedan sa han att jag gillade socker för mycket (huvudet på spiken där i alla fall).

Min framtid kunde han också se lite saker om. Han sa att jag skulle ha ett tre-fyrårigt förhållande innan jag hittar han jag kommer spendera resten av livet med. Känns kul att veta när jag väl träffar den där killen jag kommer ha ett 4-årigt förhållande med liksom. Veta att det ändå inte kommer hålla, bra start indeed. Han sa också att jag ska ha en kille som är min jämlike (ingen fjant eller kontrollfreak alltså). Jag kommer också att få minst ett barn. Tyvärr kunde han inte se vad jag kommer jobba med, vilket var vad jag hade behövt mest nytta av att veta. Sa att jag var lika vilsen som min hand. Typiskt. Men han sa att jag borde stå på scenen.

Kul grej, även om jag är lite tveksam till vissa delar. Speciellt det där med distanslöpningen. Men vissa saker hade min hand verkligen rätt i. Och andra saker återstår att se.

Byron bay alltså. Byron bay.

Puss, C

20140115-170347.jpg

20140115-170420.jpg

20140115-170445.jpg

20140115-170521.jpg

20140115-170459.jpg

20140115-170630.jpg

Advertisements