cecilia arvidsson

med ena foten utanför

Month: January, 2014

Allt är tillåtet

Tredje dagen av jobbsökande avklarad. Eller, ah, typ.

Första dagen var vi på intervju. Vi visste inte mycket detaljer alls. Inte vad stället hette, vart det låg eller vad för slags företag det var. Men vi visste gatnamnet! Och det var ju det viktiga. Därför gav vi oss ut och letade på byrons gator utan synlig numrering. Precis i tid hittade vi stället, och blev inte besvikna den här gången (vi trodde att det var en konstig kyrka från början). Ett stort, lyxigt och fräscht husområde med mur tornade upp sig framför oss (under intervjun listade vi ut att man hyrde ut semester-lägenheter). Paret som intervjuade oss var jättegulliga och sa att vi skulle ha varit perfekta: om vi inte sagt att vi bara kunde stanna i två månader….
Dem skulle dock spara vårt nummer och ge det om de hörde något ställe som behövde städare.

Det var efter den intervjun som vi lärde oss läxa nummer 1 i jobbsökande som backpacker: ljug om hur länge du vill stanna och sen drar du bara, annars kommer du aldrig få ett jobb. Men vad man ska säga när man drar har jag dock inte listat ut än. Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg.

Vi ville vara ärliga och berätta att vi bara vill ha ett jobb i två månader, men när vi pratade om intervjun med andra backpackers skrattade dem åt oss. Man får helt enkelt inget jobb om man säger att man inte vill stanna mer än två mån. Dem flesta arbetsgivare har ett minimum på 3 mån, andra 6.
En kille berättade att det kan komma folk på hans jobb som säger att de vill stanna i 6 månader, men som istället drar efter 2 veckor.
En annan kille berättade att han hade 3 olika cv:n med olika jobb-inriktningar; med påhittade jobb i “tidigare erfarenheter”. Vi garvade ihjäl oss, men går allt skit får vi kanske tänka i samma banor som honom.

Med dessa råd gick vi idag ut och lämnade cv:n. Vi hade förväntat oss att bli nekade till att ens få göra det (då läget är som det är i Byron), men blev positivt överraskade. Två hotell kanske behövde folk så dem skulle ringa upp om de ville ha någon av oss, ett motell bad oss att komma tillbaka på söndag för att träffa ägaren (och dem sökte arbetare såg vi på deras anslagstavla), ett annat motell hade precis anställt två men skulle ringa om dem sa upp sig och 3 andra ställen tog bara emot våra cv:n.
Sedan fanns det ett par ställen som inte var intresserade över huvud taget.

Alla blev glada när vi sa att vi hade 9 månader kvar av vårt visum och att vi vill stanna i Byron, men att vi inte visste hur länge. Och det är ju i alla fall halvt sant.

Allt är tillåtet i krig, kärlek och jobbsökande.

Puss,C

Advertisements

Något gammalt

Ligger i våningsängen på ännu ett nytt hostel. Har hittills betat av 3 här i Byron, och på detta är jag 99 procent säker på att det växer sand på madrassen. Känns lite jobbigt att betala 200 kronor per natt för en sandsäng när stranden är gratis, men så kan det vara ibland.

Sedan senast jag skrev hann vi flytta ihop med Fia och Emelie. Jag var sjukt förkyld större delen av veckan, så det blev inga stranddagar för mig. Utekvällar blev det dock 2 av (att veta hur man ska prioritera här i livet är mycket viktigt). Och en av dagarna var det ju faktiskt Australia Day, och då måste man fira. Överallt såg man människor som gick runt med tatueringar, flaggor, hattar samt linnen med Australiens flagga för att hylla sitt vackra land. Konstigt att det bara är vi i Sverige som väljer att inte fira vårt land, då det ändå är ett av dem bättre här i världen.

Fia introducerade dumt nog mig och Lovis för Australiens gåva till folket: Tim tams. Kladdiga Chokladkakor som gjorde oss kära vid första ögonkastet. Vi åt därför ett paket varje dag. Inte så bra för beachen kanske, och inte för plånboken heller. Vi måste nämligen vara väääldigt snåla nu innan vi får ett jobb, om vi får ett jobb. Därför springer vi förbi kakhyllan när vi är på affären, men den värsta separationsångesten har faktiskt lagt sig (försöker jag intala mig själv trots att jag i hemlighet planerar att köpa en extra resväska fullproppad med Tim tams).

Något som vi däremot knappt sett till sedan vi kom hit till Australien för 3 månader sedan är dåligt väder. Man behövde liksom inte ta chansen att pressa i solen bara för att det var bra väder, det är ju alltid det, tänkte vi. Tyvärr har det mindre bra vädret hittat oss och stannat här i cirka 1 vecka. Vilket var skönt till en början, då jag är en sådan som faktiskt gillar regn, men nu känner vi oss bleka och uttråkade.

Igår tvättade vi dessutom för första gången på en månad (att handtvätta det viktigaste räknas liksom inte). Tyvärr luktar kläderna inte gott och ser inte speciellt nytvättade ut heller, men det är vad man får ta.

Vi gick dessutom och kollade på modiga (eller snarare öl-modiga) människor som körde karaoke på hostelets bar igår. Det var tur att jag själv inte druckit någon öl, då jag definitivt skulle hamnat där uppe om så var fallet. Himla bra underhållning var det i alla fall.

Nu är det dags för nya tag. Alla jämtlänningar vi träffat de senaste veckorna har lämnat Byron och nu är det bara jag, Lovis och vårt sökande efter ett jobb kvar.

Puss, C

Det är så lätt att bli kvar

I natt tog det cirka 3 timmar för mig att kunna somna. Det var löjligt varmt och jag ville slå till någon. De har nämligen inte AC på rummen, bara en fläkt som inte alls hjälper oss som sover på överslafen. Hörde rykten om att det skulle bli mycket varmare denna vecka, vilket tydligt visade sig vara sant. Och jag som trodde att vi lämnade hettan när vi flydde från Cairns..

Idag har jag lyckats blivit förkyld. Hur kan man verkligen fråga sig. Det är ju ändå 30 grader varmt både utomhus och på rummen. Men på något sätt lyckades jag ändå. Har ingen ork, svettas och ser äckligare ut än vanligt samt önskar att jag vore hemma i min 1,80 säng i Järpen. Så medan tjejerna är på stranden, ligger jag i soffan i sällskapsrummet och snorar (oerhört fräscht för de andra gästerna, i know).

Annars har jag faktiskt inte så himla mycket hemlängtan. Det kan vara små saker ibland. Som när jag pratar med min familj eller mina vänner. Jag längtar tills jag kommer hem, men vill bara inte komma hem just nu.
Precis så känner jag. Så nej, Sverige får vänta några månader till (gråt inte ihjäl er nu gullisar).

Innan jag åkte hit förstod jag inte hur människor kunde vara borta i ett helt år, eller ännu värre; skaffa ett andra års visum och vara borta i två.
Men man ser och upplever så mycket nytt varenda dag. Man hinner inte riktigt tänka efter. Dagarna går och blir till veckor, månader och år utan att man ens uppfattar tiden. Det är så lätt att bli kvar säger alla, och jag förstår precis vad dem menar.

Det är så sjukt vad man kan anpassa sig snabbt. Jag har vant mig vid delade rum, duschar och kök. Att det inte är så rent eller att man aldrig är ensam. Att min garderob består av ett smått samt utslitet utval. Jag har till och med vant mig vid att dricka det äckliga och ljumna vattnet i kranen. Man träffar nya människor varje dag, och lär sig något nytt lika ofta.
Det är väldigt annorlunda än livet där hemma, men det passar mig så bra ändå. Finns faktiskt ingenstans jag hellre skulle vara än här just nu.

P.s Käkade grillad haj av några dudes på vårt hostel igår. Coolpoängen bara ökar.

Puss, C

20140121-135914.jpg

20140121-135924.jpg

20140121-135931.jpg

20140121-135938.jpg

20140121-135947.jpg

Vad vi håller på med och sånt där

Har hänt en hel del sen senast jag skrev. När och i vilken ordning vet jag inte. Dagarna flyter ihop här i Byron. Men det ska väl gå att krafsa ihop något ändå.

I onsdags var det i alla fall Sangria-night. 5 dollar för oändligt med Sangria. Farligt med andra ord.
Vi träffade galet mycket svenskar samt kanadensare. En kul kväll helt klart. Dagen efter var som vanligt inte lika rolig. Vi vaknade upp och tog på oss det som låg närmast sängen för att gå och handla bakiskäk. Vi både såg ut och kände oss som vandrande zombies, ingen av oss fungerar riktigt innan vi fått duscha och äta dagen efter fest.

Strax utanför hostelet vandrar blicken över på andra sidan gatan där jag ser ett känt ansikte som vi visste skulle anlända till Byron samma dag. “Är inte det där Fia, Lovis?”, och visst var det hon! Vi går över gatan och står och pratar i några minuter tills hon tar upp mobilen och säger att hon lovat Emelie (en av lovis bästa kompisar) att ta ett kort på Lovis så fort hon träffade henne. Jag och Lovis ler mot kameran och intar pose när Fia säger att hennes kusiner är bakom oss och att vi ska titta. Men det var inte alls fias kusiner som stod bakom oss, utan Emelie! Så jävla sjukt! Vi hamnade i chock och Lovis fäller några tårar. Det var så oerhört oväntat! Vi fattade inte alls vad som hände! Så nu är det lite fler jämtlandsbabes här i Byron! Wihoo!

Dagen efter blev det fest igen. Vi samlades på vårt hostel och hängde med svenskarna vi träffat tidigare. Det blev en himla kul, sjuk och lång kväll. Tror jag sov 2 timmar. Något vi upptäckt är att det alltid blir galet när man går ut med en grupp svenskar. Kanske är det för att man känner en helt annan gemenskap när man ses på andra sidan jorden, eller helt enkelt för att vi svenskar är bäst på fest (om man inte räknar med irländarna som alltid är galnast).
Tyvärr drog nästan alla svenskar vidare dagen efter, men vi har snackat om att göra något när vi alla är i Sverige igen.

Börjar bli himla less på att säga hejdån. Är kanske det tråkigaste som finns. Och man har gjort det alldeles för mycket det senaste halvåret. Både hemma och här. Men that’s Life i guess.

Gårdagen spenderades med en av dem svenska tjejerna. Vi satt seriöst i ca 7 timmar på samma bänk och gjorde ingenting. Vi mådde så illa och Vi var så trötta. Antar att vi förtjänade det, men usch vilken dag.
Träffade en av kanadensarna vid frukosten idag som frågade hur vi mådde. Bättre än igår svarade vi. “Thought so, you guys seriously looked like shit yesterday”. Mm tack vi vet.

Om några dagar flyttar vi till ett annat hostel med Fia och Emelie! Får se om vi får till att söka något jobb också. Sagt det förut, men säger det igen: Vill aldrig lämna Byron.

Puss, C

20140119-190653.jpg

Ge mig ett jobb rå

Igår började vårt jobbsökande. Oturligt nog är vi här under perioden som alla andra också är det. Priserna är höjda, sängarna fulla och jobben tagna. Men vi tänker ge det en chans. För Byron bay är nog paradiset på jorden.

Vi gick runt och frågade alla hostel om vi kunde jobba för sovplats, och vi fick bara nej. Så där ändrades den planen. Vi gick därför till en dator och sökte jobb på gumtree. Vi la även ut en annons själva med nummer och bild. Vilket hittills bara resulterat i sms som “hello beautiful girls” samt “do you wanna do grown up- massage”. Eh. Tack men Nej tack.
Det var inte en dejtingsida vi la upp annons på liksom. Nåväl, vi får hoppas på bättre lycka nästa gång telefonen ringer. Och tydligen så är det mycket folk som åker i slutet av månaden, vilket kanske resulterar i nya jobb.

Idag var det för varmt för att söka jobb (intalar vi oss) så vi ligger och steker på stranden. Vi träffade även på en finsk tjej vid frukosten som vi kanske ska hyra surfbrädor med i morgon och se om vi kommer ihåg något alls från lägret.

Vill verkligen stanna här, trots att vi betalar 60 kronor mer per natt samt att det är olagligt med Goon(?).
Trivs så bra.

Puss, C

20140116-193139.jpg

20140116-193158.jpg

20140116-193211.jpg

20140116-193219.jpg

Vanlig dag i Byron

Idag har varit en händelserik dag, minst sagt. Vi klev upp klockan 4 för att börja vår promenad till piren. På vägen dit i bläcksvart mörker, längs stranden, ser vi en stor varelse vid havskanten när vi lyser med mobiltelefonen. När vi kommer närmre ser vi att det är en revhaj som spolats upp, och att den dessutom fortfarande är vid liv. Vi skriker av skräckblandad förtjusning när vi förstod vad det var. Inte varje dag man får se en haj på så nära håll! ( och nej vi vågade inte rädda den och kasta ut den i havet igen för vi ville inte förlora våra händer. SAD )

Vi såg ännu en vacker soluppgång vid piren och gick sedan bergspromenaden hem. När vi går och klagar över de jobbiga backarna ser vi ett 40-tal fenor i vattnet nedanför oss. Detta var inte hajar förstås, utan delfiner som leker! Så. Jävla. Coolt…. Vi springer ner till de steniga klipporna och ser på dem när de hoppar, gör volter samt flyger genom vågorna. Dem flesta har kanske turen att se någon delfin när dem reser genom Australien, och vi fick se 40.
Allt detta hände innan 7 på morgonen. Borde verkligen ha köpt en triss.

På eftermiddagen stod vi och köade för att få våra händer spådda. Tyvärr hade mannen inte tid att ge oss alla tre en lång läsning, så vi fick bara veta lite småsaker allihopa. Vad sa mina händer om mig då?

Jag är ingen känslokall bitch, som vissa kanske kan tro. Tvärt om, hör och häpna. Han log när han kollade i min hand och talade om för mig att jag hade oerhört mycket värme och medkänsla för människor. Att jag troligtvis hade samma linje som moder Teresa hade i sin hand. Skrattade när han sa det, jag menar – vem hade kunnat tro att jag skulle bli jämförd med moder Teresa? (Detta kommer jag definitivt använda mig av, watch out for mother Cecilia)

Sedan sa han att jag kunde dansa. Att jag aldrig är nöjd. Att jag är så säker på mina åsikter att jag ibland slutar lyssna på människor som försöker övertala mig om motsatsen, eftersom jag vet att jag har rätt (hehe……kan hända). Jag analyserar och dagdrömmer för mycket. Tänker på vad som skulle kunna blivit istället för att fokusera och njuta av nuet. Han sa att jag hade energin för att kunna ge mig på långdistanslöpning (och där börjar alla som känner mig väl att asgarva). Sedan sa han att jag gillade socker för mycket (huvudet på spiken där i alla fall).

Min framtid kunde han också se lite saker om. Han sa att jag skulle ha ett tre-fyrårigt förhållande innan jag hittar han jag kommer spendera resten av livet med. Känns kul att veta när jag väl träffar den där killen jag kommer ha ett 4-årigt förhållande med liksom. Veta att det ändå inte kommer hålla, bra start indeed. Han sa också att jag ska ha en kille som är min jämlike (ingen fjant eller kontrollfreak alltså). Jag kommer också att få minst ett barn. Tyvärr kunde han inte se vad jag kommer jobba med, vilket var vad jag hade behövt mest nytta av att veta. Sa att jag var lika vilsen som min hand. Typiskt. Men han sa att jag borde stå på scenen.

Kul grej, även om jag är lite tveksam till vissa delar. Speciellt det där med distanslöpningen. Men vissa saker hade min hand verkligen rätt i. Och andra saker återstår att se.

Byron bay alltså. Byron bay.

Puss, C

20140115-170347.jpg

20140115-170420.jpg

20140115-170445.jpg

20140115-170521.jpg

20140115-170459.jpg

20140115-170630.jpg

20 år och röda lår

Är återigen i staden alla älskar (mest troligt för att killarna ser ut som grekiska gudar och tjejerna som roxy-modeller), Byron Bay.

Igår morse vaknade jag till sång och hurrande av mina fina vänner (vilket dem andra i rummet säkert uppskattade 9 på lördagsmorgonen). Jag är alltså 20 år, trots att det känns som att jag bara igår var en nyfiken och naiv 16-åring som började gymnasiet. Kommer kanske alltid vara 16 i mitt eget huvud.

Tyvärr betyder en 20-årsdag i Australien ingenting, förutom att jag fick gratis inträde på Cheeky Monkeys. Smart och duktig som man är glömde man kanske sitt leg på hostelet när vi var och handlade alkoholen för kvällen. Fick snällt vänta utanför när Erica och Lovis betalade för kalaset. Ganska så komiskt att man inte ens fick handla alkohol på sin 20-årsdag fastän det är 18-års gräns i detta land. Ännu roligare är att dom inte ens frågade om leg, vilket betyder att jag hade kunnat köpa ändå. Nåväääl! Systemet står förhoppningsvis kvar när jag kommer hem, så sparar krutet tills dess.

Hade en jättefin och bra födelsedag med mina brudar. Gomiddag med livemusik och en lång utekväll. Gick runt med en fin “happy birthday-bråsch”(vet inte hur man stavar detta mystiska och fula ord) vilket resulterade i en massa grattis, gratis inträde och några skönsjungande människor. Fick dessutom prata i telefon med mina saknade föräldrar för första gången sedan jag kom hit. Så, en himla fin dag helt enkelt!

Ni kan ju tänka er att denna dag inte började lika härligt. Törstig, illamående, varm och hungrig. Bakfyllorna blir definitivt värre ju äldre man blir.
En bra dag blev det ändå. Vi gick och åt frukost på stan och ställde oss sedan i kö för en palmreading (när någon spår en genom att läsa av ens händer). Han skulle dock precis gå på rast så han kollade bara igenom oss snabbt och sa någonting till var och en. Han tyckte dock att jag skulle komma tillbaka i morgon då min handflata tydligen var intressant? Kul att bli kallad intressant liksom, även om det bara var min hand, så ska nog dit i morgon och ta reda på vad han har att säga.

Sedan var det dags för att gå till mitt saknade hav. Vi spenderade några timmar på stranden, och under ett av doppen i havet lät jag allt sjunka in och kom fram till att jag just i den stunden kunde säga att jag lever drömlivet. Jag vet att jag inte har något drömglidarjobb (inte ens ett skitjobb heller för den delen), oanständigt mycket pengar eller Brad Pitt i Troja. Men, jag är så jävla lycklig ändå precis där jag är.

Kände mig så lycklig tills jag kom hem till hostelet och ser att “omg vad brun jag blivit idag” egentligen var ett “oj satan vad jag har bränt mig”…
Min rumpa, min rygg och samma delar som alltid i mitt ansikte, ser ut som om jag blivit smiskad av styvpappan i filmen ondskans bälte. Lovis skrattar varje gång hon kollar på mig, så gömmer mig i sängen.

I morgon åker sorgligt nog Erica hem till sin värdfamilj, men vi ska starta den på bästa sätt genom att promenera till det magiska soluppgångsstället aka fyren. Uppstigning 4.00.

Puss, C

20140112-215126.jpg

20140112-215133.jpg

20140112-215141.jpg

20140112-215146.jpg

20140112-215159.jpg

Brissy och Jämtlandsbesök

Efter en 30 timmar lång bussresa insåg vi en timme innan anhalten, att vi inte var så sugna på att stanna och jobba i Brisbane. Vi saknade havet, som man kan bada i utan stingersuit (så man inte dör av maneter), och stranden. Vi vill inte bo i en storstad, för dem är likadana vart man än är i världen. Därför bestämde vi oss ganska snabbt för att istället åka tillbaka, och söka lyckan, i Byron bay.

Men vi hade ju några dagar att spendera i brissy ändå. Vi kollade på bio, shoppade, åt sushi och fick sedan finbesök från vår grannby i Sverige i form av Erica!

En av dagarna åkte vi på Steve Irwins Australia Zoo. Ni vet nog vem han är så en presentation känns överflödig. Tror att jag besökt alla zoo’n i Australien vid det här laget, men djur är alltid kul (fyndig tjej 94). Detta var också första dagen sedan jag kom hit som det ösregnade en hel dag. Kul med omväxling ändå! På riktigt. Det var himla härligt med regn.

På Zoo såg vi bland annat Steves fru samt barn mata krokodiler på deras dagliga show. Så. Jävla. Coolt.
Sedan såg vi en tigershow och jag ville återigen bli djurskötare när jag såg 100 kgs katten gosa med sin tränare. Men det bästa av allt, var att jag fick se tigerbebisar(!!!!!!)…. Alltså. Mm. Går inte att beskriva. Vet att jag önskade mig en rockstjärna i födelsedagspresent, men en ångrade sig och vill ha en tigerbebis istället.

Sedan måste jag bara berätta hur jä-häääävla skönt det är att slippa fuktighetsvärmen (aka dödshettan) i Cairns. Nu är det fullkomligt möjligt att gå 1 meter utan att det rinner svett längs ryggen. Trots att jag älskade Cairns, är jag så glad att vi lämnade det så vi slipper duscha 3 ggr om dagen.

I morgon åker vi till Byron och jag fyller 20 år.

Puss, C

20140112-214852.jpg

20140112-214901.jpg

20140112-214909.jpg

20140112-214915.jpg

20140112-214922.jpg

20140112-214930.jpg

20140112-214937.jpg

20140112-214945.jpg

20140112-214952.jpg

20140112-215000.jpg

20140112-215009.jpg

20140112-215016.jpg

20140112-215026.jpg

20140112-215034.jpg

20140108-111004.jpg

Welcome to Australia

Jag har nu infunnit mig i detta land i över 2 månader, och har därför fått en liten uppfattning om dess skillnader och likheter till mitt eget hemland. Trots att det ligger på andra sidan jorden är det läskigt hur likt det är Sverige. Inte i utseende eller klimat (obviously) , men i andra saker. Men det är ju något man faktiskt är ganska van vid med tanke på dagens globaliseringen. Man vet att man inte kommer chockas av en påtaglig kulturkrock när man åker på en veckas solsemester på Kretas vinghotell eller när man åker på en shoppingweekend i London. Trots det, förundras man över vissa små olikheter. Vissa är betydligt bättre, andra mycket sämre eller rent av konstiga. Tänkte alltså att det var dags att berätta lite om dessa små skillnader, om jag kommer ihåg, har nämligen vant mig vid dem flesta. Och det största ämnet är mat, såklart.

I Australien vill man vara positiv. Här har vi inga halvtomma glas, bara halvfulla! Man skriver därför inte hur många procent fett det är på matvaror i ett litet hörn av förpackningen, man skriver istället “99% FETTFRITT” (helst i lika stor text som vad det faktiskt är för någon slags mat). För fettfritt har väl en positivare klang än fett? Oh, I see what you did there australia, and it works. Man köper ju hellre fettfri mat än fetfylld mat liksöm.

Trots att vårt älskade systembolag hemma i Sverige är vår stolthet (*host*) måste jag erkänna att Australien vinner med hästlängder på denna punkt. Vad kan jag grunda detta på, tänker ni kanske nu. Well, vart man än vänder sig om ser man en “Bottleshop”! Till och med oftare än man ser McDonalds. Eller hur, sjukt. Öppettiderna skulle få vilken svensk som helst att börja gråta. Ni som köade utanför systemet i Åre dagen innan nyår kanske chockas av detta, men : vi behövde inte planera när vi skulle handla skumpan till 12-slaget. Vi gick lugnt och fint dit strax innan vi gick på nyårsmiddagen. Och gissa vad, trots det behövde vi inte dricka varm alkohol- för down under är allt alkoholhaltigt iskallt förvarat på hyllorna. Synd att Sverige skulle bli allt för alkoholberoende om vi hade samma fina öppettider och kylda ölflaskor där. We can’t handle it.

Står man och ser förvirrad ut på gatan kommer någon och frågar om du vill ha hjälp med något. Sitter man i samma buss kan man få höra deras livshistoria . När man shoppar frågar butiksbiträdet alltid hur det går med ett bländande leende. Och något som jag anammat själv är att säga förlåt för allt. Går någon annan in i mig, säger jag förlåt. Snuddar jag en annans väska, säger jag förlåt. Förlåt hela dagen hela tiden, även. fast man inte behöver säga det alls egentligen. I Sverige skulle man knappt säga förlåt om man råkade slå till någons unge när man gick förbi dem vid pastahyllan i matbutiken. Även om det ibland kan vara irriterande när dem är så ypperligt trevliga hela tiden (typ när man är på dåligt humör eller har bråttom), borde vi sursvenskar definitivt se Australien som förebilder när det handlar om detta.

Andra små saker sådär:

– Kassörerna packar dina påsar på mataffären, vilket gör hela köprocessen ganska mycket längre än den skulle kunna vara.

– Man pantar inte burkar i detta land (sorgligt nog för backpackers samt hemlösa, inte för att någon av oss har råd med den dyra ölen ändå).

– När man säger att man är svensk skiner alla upp. Alla älskar svenskar. Trots att dem aldrig varit i Sverige. Eller knappt vet vart det ligger. Och ibland blir följdfrågan varför jag inte är blond (mestadels på småtimmarna efter krogen).

– Första gången jag skulle äta en hamburgare här nere bet jag tag i något som inte, enligt mig, hörde hemma där. En Aussie burger har nämligen en rödbeta i innehållet. Och förvånad blev jag när det faktiskt var gott.

– Vattnet smakar skit. Kommer aldrig lära mig att dricka det. Därför jag blivit tjock på coca-cola.

– Australien älskar, precis som mig, Lana Del Rey. Tyvärr en aning för mycket, då dem spelar sönder henne för mig. Önskar ibland att Aussie kunde bli lite mer som Sverige och bara spela dålig musik på radion, så man slipper bli less på det som faktiskt är bra.

– När man har prövat massa kläder man inte vill ha på shoppingrundan, slipper man hänga tillbaka det i affären efteråt. Hej service i like you

– Appropå kläder borde man inte tvätta dem på hostel. Kläderna luktar inte gott, blir inte rena och förstörs mest. Oftast mina trosor. Tur att det är okej att vara äcklig så länge man är backpacker

– Alla live-band spelar samma låtar. Här vill man inte vara originell, tydligt nog. Till dessa låtar hör Valerie med Amy Winehouse, Come together med Beatles, Blurred Lines med äckliga dudes samt Get lucky med okänd artist (för mig då alltså). Har inte hört ett enda band som inte spelat någon (oftast alla) av dessa låtar.

– Man äter inte beasås…..

Well that’s all for now.
Puss, C

20140107-121605.jpg