Jumped out of a plane and survived

Idag har jag gjort det läskigaste, men bästa jag någonsin gjort här i livet. Jag, som inte vågar hoppa tre meter ner från en trampolin till havet, för att jag är så höjdrädd, hoppade fallskärm från 14 000 fots höjd idag. Så är jag fortfarande höjdrädd efter detta borde jag verkligen besöka en psykolog.

När väckarklockan ringde klockan 5.30 i morse hörde vi att regnet dånade utanför stugan. En del av mig hoppades verkligen på att det skulle bli inställt, men av erfarenhet vet jag att Australiens väder vänder lika snabbt som mitt eget humör, och att det därför var lika bra att göra sig i ordning.

Jag förbannade mig själv för att jag ställde upp på detta, och dessutom övertalade Lovis att också göra det. Varför kunde inte hon övertala mig att inte göra det istället? Inte för att jag hade lyssnat. Jag älskar att skrämma mig själv. Kan likna det med mitt behov att se skräckfilmer. Jag vill alltid se skräckfilm, men under filmens gång hatar jag det och förstår inte hur dum i huvudet jag var som faktiskt ville bli livrädd, men efter filmen är slut är jag tillbaka på ruta 1 igen.
Jag förstod att jag skulle dö av rädsla redan när jag bokade, men ändå gjorde jag det.

När vi träffar våra instruktörer och sätter på oss selarna vill dem att jag ska le och se peppad ut inför kameran. Well, leendet är där. Fast det passar nog bättre att kalla det grimas. Man ser hur livrädd jag är.

Att sedan sitta i det lilla flygplanet och åka högre och högre upp fick fjärilarna i magen att börja slåss med varandra. Jag satt och skakade på huvudet och skrattade åt mig själv, som om det vore en annan person som var dum i huvudet och inte jag själv.

Alla hoppade ut en och en tills det bara var jag kvar. Jag visste att jag inte skulle klara av att ha ögonen öppna när jag satt med benen dinglandes utanför flygplanet, så jag hade dem stängda. Jag hade hellre ramlat ut än tittat ner. Bilderna från denna stund är väldigt vackra ska jag säga er!

När han kastar oss ut i luften och jag känner hur fort vi faller kittlar min mage sönder mig. Det går såå fort att falla fritt. Efter någon sekund öppnade jag ögonen.
Luften smiter in och ger mig tårar, instruktören försöker få mig att le mot kameran men jag kan inte slita min blick från marken. Vilken galen, sjuk, obeskrivlig känsla det är. Att falla. Att flyga.
Utsikten över havet och vackra Australien gjorde inte upplevelsen sämre heller.
När fallskärmen fälldes upp kunde jag äntligen andas ut. Då var jag inte det minsta rädd längre. Jag fick till och med styra oss!

Full av adrenalin landade vi på stranden och det första jag sa var att jag ville göra det igen.

Här kommer några vackra bilder på oss.

20131215-204932.jpg

20131215-204941.jpg

20131215-204958.jpg

20131215-205013.jpg

20131215-205023.jpg

20131215-205031.jpg

20131215-205039.jpg

20131215-205045.jpg

20131215-205052.jpg

20131215-205058.jpg

20131215-205106.jpg

20131215-205115.jpg

Advertisements