cecilia arvidsson

med ena foten utanför

Helt okej fint här liksom

20131130-144008.jpg

20131130-144020.jpg

20131130-144051.jpg

20131130-144104.jpg

20131130-144147.jpg

20131130-144325.jpg

20131130-144354.jpg

20131130-144412.jpg

20131130-144419.jpg

20131130-144427.jpg

20131130-144436.jpg

20131130-144443.jpg

20131130-144450.jpg

20131130-144456.jpg

20131130-144502.jpg

20131130-144508.jpg

20131130-144515.jpg

20131130-144522.jpg

Advertisements

Fraser Island

Är nu hemkommen från 3 underbara dagar på Fraser Island, som är, för dom som inte vet, världens största ö av sand. Redan när vi åkte färja till ön fick jag mitt första fina ögonblick med en delfin. Förstod liksom att det var en delfin och inte en haj. Så himla fint.

Apropå delfiner så har jag hört många sjuka historier under dessa dagar. Vår guide berättade vad en tjej på en av hans turer berättat, Nämligen att hon blivit våldtagen av en delfin??!! visste inte att delfiner tände på människor. Eller om jag skulle skratta eller gråta. En annan tjej i gruppen har dock blivit biten av en haj, men det är alltså inte bara hajar man ska passa sig för längre. Ser man en fena, simma fort som fan in till stranden. annars blir du hajmat eller ett oväntat one night stand. Mm. Sjuk historia.

Nåväl, tillbaka till fraser. Ursprugsnamnet, som jag inte kommer ihåg just nu, betyder paradis. Efter 3 dagar där förstår jag att namnet inte uppkom utan anledning. Det är fantastiskt vackert. Kritvita stränder, blått hav, het öken, regnskog och underbara sjöar. Vi badade i en sjö full av tee tree olja, gled nedför en bäck av sand-renat vatten och gick igenom en öken för att finna en sjö mitt i all sand.
Vi körde i princip bara på sandvägar, vilket gjort att jag uppskattar asfalterade vägar dubbelt så mycket. Men där ser man inga dingovalpar promenerandes längs havet.

Och nu när vi ändå pratar om dingos. Innan jag åkte till fraser trodde jag att dingos bara var vilda hundar. Söta små husdjur som lever i naturen. Inget att vara rädd eller akta sig för liksom. Som en räv eller något. Well, grejen är att dom är ständigt hungriga (precis som jag) och äter vad dom kommer över. Vare sig det gäller bebisar, tyskar eller matrester.

Självklart ska jag berätta historierna bakom mina påhopp. En mamma såg sin bebis bäras iväg ur tältet av en dingo och återsåg aldrig sin bebis igen. Hon blev alldeles nyas friad från anklagelser, då man trodde att hon själv mördat sitt barn och hittat på historien. Tysken kände sig lite filosofisk en natt efter för mycket Goon så han gick ensam iväg och däckade efter någon timmes fördjupade tankar om livet. När han vaknade var det ett pack med dingos som käkade på honom. Han överlevde, men dingohundarna blev slaktade…

Efter att jag hört dessa historier var jag inte sådär jättesugen på att vandra runt ensam, eller sova i ett tält heller för den delen. När jag vaknade strax efter soluppgången och såg konturen av en dingo utanför tältet fick jag inte en så mysig känsla i magen. Men till alla ers lättnad överlevde jag, och mina babes också.

På kvällarna är det väl ingen överraskning att vi förtärde Goon och spelade partygames. Vi lade oss på stranden och tittade på den stjärnklaraste himlen jag någonsin sett, sjöng högt och falskt till tonerna av Bohemian Rhapsody och Tiny Dancer, dansade two-step med en kanadensare som kastade mig hit och dit, lyssnade på irländska spökhistorier samt lekte “Never have I Ever”. Sånt som händer när 30-40 ungdomar trycks ihop i vildmarken.

Har i alla fall haft några sjukt bra dagar, kanske det bästa jag gjort hittills i Australien. Nu sitter vi återigen på bussen (med gratis wifi, guds buss typ) och nästa station är 1770.

Puss, C